Sommarlov! Vilket härligt ord tänker nog de flesta skolbarn. Så är det inte vid SIRA-skolorna i Betlehem och Jeriko. Där vill barnen hellre gå i skolan. Det finns inte mycket de kan göra på sin ledighet. Orsakerna till det är flera. Det handlar om svårigheterna att åka någonstans och brist på pengar.
Strax innan skolterminen slutade vid de bägge SIRA-skolorna fick jag tillfälle till ett digitalt samtal via Messenger med rektorerna Nadira Saed och Salwa Shareef. De berättade lite om sitt arbete och den gångna terminen.
Läsårsslutet detta år var utan examens-högtidligheter. De berättade att så var det för alla skolor. Det är svårt att fira när oroligheter och stridigheter pågår. SIRA-skolorna har trots detta lyckats hålla igång undervisning och därmed kunnat hjälpa och stötta barn med särskilda behov. Det är en stor utmaning socialt, psykologiskt och ekonomiskt.
Ett stort problem för elevernas föräldrar på bägge skolorna har varit att betala skolavgifterna. SIRA-skolan försöker hjälpa till med finansiering och hjälper föräldrar att söka medel från civilsamhället. Ibland kan skolorna få små gåvor till eleverna som uppmuntran av enskilda givare.
En varm dag i Jeriko kan eleverna få svalka sig med en glass. Det behövs nog egentligen mer när termometern visar 43 grader. Så mycket det går vistas man i skuggan berättar rektor Salwa Shareef i Jeriko.
Rektor Nadira Saed berättar att i Betlehem kommer eleverna från stan, flyktingläger och byar i närheten. En stor del av föräldrarna arbetar inom turistbranschen eller i Israel. De är nu arbetslösa.
Miljön är olika i de bägge städerna. Betlehem är stadsmiljö med småbyar runt omkring och Jeriko är landsbygd. I Jeriko kommer eleverna från stan eller flyktingläger. Där är man inte lika beroende av turism utan många arbetar inom industrier utanför stan. Även där är det svårt för föräldrarna att komma till sina arbeten.
I slutet av en skoltermin brukar det hända mycket. I Betlehem ordnade man ett besök på en annan skola. Där fick de träffa elever med andra typer av svårigheter som till exempel att vara rullstolsburen. Ett bra tillfälle att få vara hjälpsam och ta någon annans perspektiv.
Dessutom fick eleverna i Betlehem vara med på en skoldag utomhus när man uppmärk-sammade ”den biologiska mångfaldens dag”. Då bar det iväg på en exkursion för att lära sig mer om mångfald och hållbarhet.
När jag pratar med de bägge rektorerna är de så artiga mot varandra och kallar varandra för ”miss” och deras namn. Ändå känner de varandra väl och samarbetar kring många frågor som till exempel planering, skolavgifter, skoluniformer, fortbildning och delar erfarenheter. De känner att de behöver varandra, har samma mål och strävan och uttrycker ”Vi är två skolor men en kropp”.
Antalet elever under detta läsår har varit 70 i Jeriko fördelade på sex klasser och 77 i Betlehem med sju klasser. Ett tiotal personal arbetar på varje skola där de flesta är kvinnor. Då kunde jag inte låta bli att fråga varför det är så få män. Med ett skratt från bägge rektorerna: ”kvinnliga lärare har mer tålamod och är mer som en mamma. Män vill jobba med andra saker och har inte det tålamod som behövs för de elever som går på SIRA-skolorna.” Ändå är det fler pojkar än flickor som är elever. Det är en trend som börja vända så smått. Förklaringen jag får är att föräldrarna börjar bry sig mer om undervisning för sina döttrar och vill deras bästa.
Det är många elever som står på väntelista inför höstterminens start. SIRA-skolorna har ett mycket gott rykte i samhället. De ordinarie skolorna ber ofta om hjälp med att kartlägga vissa elevers förmågor och önskar råd om hur de ska kunna hjälpa elever med särskilda behov. Båda SIRA-skolorna har under läsåret erbjudit fortbildning med workshops och seminarier för lärarpersonal eller föräldrar. SIRA-skolorna är de enda skolorna på hela Västbanken som erbjuder undervisning för elever med särskilda behov.
Det är två stolta rektorer som jag fått samtala med en stund. Deras önskan inför framtiden är bara helt enkelt att få känna sig trygga i en kärleksfull miljö.
Foto: Salwa Shareef och Amal Handal
Text: Ingegerd Frick
