”JAG HETER ZIAD och är en tioårig palestinsk pojke. Min familj består av mamma, pappa, två pojkar och tre flickor. Vi bor i ett flyktingläger i Jeriko. Jag älskar att spela fotboll med de andra barnen i lägret. Jag tycker också om att titta på fotboll på TV. Mina vänner säger att jag är en lugn och ganska blyg person. Jag önskar att jag skulle bli bättre på att samarbeta och att umgås med många andra personer samtidigt.

Mina svårigheter i skolan är att jag har svårt att se skillnad på olika bokstäver och siffror. Jag vet inte heller åt vilket håll jag ska skriva eller hur stora bokstäver jag ska göra. Det är svårt att hålla i pennan för mina muskler är så svaga.

Jag har gått på SIRA-skolan några år nu och blivit bättre på att samspela med lärarna och mitt självförtroende har blivit bättre. Jag har blivit lite bättre på att läsa, skriva och räkna och lärarna följer hela tiden upp mina resultat. Jag har lärt mig om goda värderingar, respekt för andra och att samarbeta. Jag tror att jag kommer att bli mer självsäker i framtiden.”

Ziad Kaàbnah

Ziad lider av flera svårigheter sen han föddes. Han har synproblem och kan inte alls se när det är mörkt. Hans problem med musklerna gör att han har svårt att hålla i en penna. 

När han började SIRA-skolan för fyra år sen var hans sociala svårigheter stora, han ville inte samspela med andra, kunde inte vara i en grupp, kunde inte uttrycka sig och blev nervös och arg för att få det han ville ha.

Dessutom hade han stora inlärningssvårigheter, språk- och talsvårigheter samt psykologiska problem.

Ziads mamma är så nöjd över den hjälp Ziad har fått på SIRA-skolan och tycker det är bra med uppföljningsmötena och den föräldrautbildning som hon deltagit i på SIRA. Trots pandemin har hemmet och skolan kunnat upprätthålla kontakten både via sociala medier och individuella möten. Ziad var tidigare rädd för polisen. Men efter att SIRA-skolan ordnat ett studiebesök på en polisstation kunde Ziad komma över sin rädsla och förstå att polisen finns till för att skydda och hjälpa människor.

När vårterminen är slut är det dags för Ziad att flytta till den vanliga skolan. Han har då kommit över flera av sina svårigheter och fått redskap att hantera sin framtid.

Salwa Shareef, rektor på SIRA-skolan i Jeriko

KOMMER NI IHÅG tvillingarna Hanadi och Abed Al-Kaisi? För drygt ett år sen skrev vi om dem i SIRA:s nyhetsblad. Klicka här för att läsa artikeln om dem, eller här för att se en film med dem.

Socialarbetare Amal Handal berättar hur det har gått för barnen och familjen. En av hennes arbetsuppgifter är att besöka elever och deras hem för att förstå vilken livssituation de har och ge stöd och uppmuntran till hela familjen

Fattigdom, hög arbetslöshet, ockupation, brist på humanitär hjälp är faktorer som påverkar det palestinska folket. Trots omständigheterna får vi genom barnen inspirerande berättelser om hur de återhämtar sig och ger oss hopp.

Hanadi och Abed har gått på SIRA-skolan i två år. De hade, när de kom till SIRA-skolan, svåra inlärningsproblem och dyslexi. Tvillingarnas sociala situation var då mycket svår. De var åtta personer i familjen och endast ett av syskonen hade arbete, som dörrvakt. Pappan hade suttit i fängelse av politiska skäl i elva år och kort tid efter frigivandet diagnostiserades han med en aggressiv form av cancer. I ett desperat försök att få behandling ansökte han om tillstånd för att få komma till ett sjukhus i Israel med specialistvård mot cancer. Men han nekades detta tillstånd.

Nu har familjen drabbats än mer. Förutom pandemin, som har drabbat hela världen, har pappan avlidit och ett av de äldre barnen har hamnat i fängelse. Det var en traumatisk upplevelse för barnen att se sin äldsta bror  omhändertas av israeliska soldater klockan tre på morgonen. Barnen blev djupt chockade av denna händelse.

Amal berättar att hon blev förvånad över att mamman trots sin vånda bara har lovord att strö över SIRA-skolan.

Den hjälp som barnen har fått både när det gäller skolarbetet och känslomässigt har gett familjen hopp om att kunna gå vidare trots oerhörda svårigheter. Det är detta slags hopp som gör mitt arbete så tacksamt. Tack vare stöttningen från SIRA-skolan går det nu mycket bättre för barnen.

Det är faktiskt så att vi planerar att Hanadi ska kunna gå i ordinarie skola nästa läsår, berättar Amal vidare.

Precis som så många andra palestinska barn ger oss Hanadi och Abed en inspirerande historia om återhämtning och hopp trots sina svårigheter. Jag är stolt över att få arbeta inom en organisation som erbjuder stöttning både med skolarbete och känslomässiga bekymmer.

Text: Amal Handal

Översättning: Ingegerd Frick

1.Vad är din uppgift inom SIRA?
– Jag arbetar i kommunikationsutskottet, med hemsidan och SIRA-bladet.

2. Varför jobbar du med SIRA?
– Jag fick möjlighet att besöka skolorna i Betlehem och Jeriko år 2010 och såg den oerhört viktiga roll SIRA spelar i samhället och för alla barn som får möjlighet att gå på SIRA. I det arbetet kände jag direkt att jag villa bidra.

3. Hur många gånger har du besökt SIRA-skolorna?
– Utöver resan 2010 har jag varit på båda skolorna ytterligare en resa.

4. Vad är det svåraste med din uppgift?
– Det svåraste med att arbeta med kommunikation är att nå ut och få folk att förstå hur nödvändigt SIRA:s arbete är och att i det arbetet försöka hitta nya sätt att engagera människor.

5. Vilket är det största glädjeämnet?
– Det är att leka med SIRA-eleverna på skolgårdarna och se glädjen i deras ögon och insikten att alla barn behöver en trygg och välfungerande skolgång. Skratten från skolgårdarna bär mig i mitt arbete, även om det nu är sex år sedan jag senast var där. I Sverige är ett fint minne 50-årsjubileet vi hade för snart tre år sedan då jag förstod hur många som brinner för SIRA.