Equmeniakyrkan och Erikshjälpen i Växjö har i många år varit engagerad i SIRA-skolorna, både ekonomiskt och genom personliga insatser. Det är sju år sedan någon från oss gjorde ett besök men nu fick jag den förmånen.

Jag hade bara information om SIRA:s verksamhet via hemsidan. Men de tre dagar som mitt besök varade var ändå tillräckliga för att överväldigas av det välorganiserade och hängivna arbete som görs. Inte minst mötet med barnen berörde mig, deras glädje och intensitet med vilket de gick in för skolarbetet. Det fanns en tacksamhet och motivation, som vi inte är vana vid i Sverige. Jag minns förberedelseklassen i Jeriko. Det räckte att titta på dem en och en så sken de upp med hela ansiktet med leenden som verkligen smittade. En annan klass visade stolt upp sin dans och bjöd med mig in i ringen.

Visst gör SIRA:s arbete skillnad för dessa barn med inlärningssvårigheter. I stället för att placeras i stora klasser på upp till 50 elever, får de nu en anpassad undervisning med individuellt stöd. Allt är välorganiserat och med ett omfattande pedagogiskt material.

En av dagarna följde jag med halva skolan i Betlehem på utflykt till Cremisan-klostrets skog. Där fick barnen närkontakt med naturen genom att använda alla sinnen. Nyfiket titta, lyssna, känna, lukta och plocka och sedan skapa. En närvarolektion i Guds natur.

Jo, vi investerar i de här barnens framtid – tillsammans.

Text och foto: Jon Hedberg

Hej mina vänner!

Nu är det jag, Norseen Swayti, som skriver igen. Senast var jag väldigt glad över att det gick så bra för mig i skolan. Nyligen fick jag tyvärr lite sämre besked. När jag pratade med min lärare fick jag reda på att utvecklingen fortfarande går framåt när det gäller mitt skolarbete, men samtidigt sa hon att jag är mer disträ, har svårare att fokusera på skolarbetet och under den senaste tiden uppfört mig på ett sätt som lärarna varken känner igen eller accepterar.

Jag lovade min lärare att jag ska förbättra mitt uppförande och hoppas på mer stöd från min familj för att kunna uppfylla mitt löfte. Nästa gång jag skriver hoppas jag att jag kan berätta mer goda nyheter.

Vi hörs snart igen. Hejdå!

Text: Hiba Qabani
Foto: Salwa Shareef
Översättning: Ingegerd Frick

Vissa tider på året dimper det ned fler fönsterkuvert i brevlådan än annars. Om du skänkt pengar till en organisation gör de sig nu påminda. Vill du kanske öka på summan lite? Mycket av det jag skänker går genom autogiro och jag har kanske inte ens exakt koll på det månatliga givandet.

Jag gick visserligen i söndagsskolan som liten, men inser att jag inte har samma kunskap om eller känsla för de klassiska mottagarländerna som flera av mina grannar i kyrkbänken, men barn behöver ju mat, kläder, en varm säng, sjukvård och en lugn omvärld. Och länder i krig behöver nödhjälp.

När jag första gången hörde talas eller läste om SIRA-skolan minns jag inte riktigt, men det måste varit efter 2005 då jag kom till Bromma och Abrahamsbergskyrkan. Här gick pengarna direkt till ett namngivet mål. En skola. Jag har arbetat som lärare i svenska och främmande språk från högstadiet till Komvux. Vad som nu slog mig med kraft när jag läste om SIRA var att det även i Betlehem fanns barn med läs-och skrivsvårigheter! Det hade liksom aldrig föresvävat mig förut. Ganska konstigt egentligen, men så var det.

När jag nu ger pengar till SIRA gör jag det manuellt så att säga. Det känns som om de där barnen är lite närmre då. Och det är roligt att läsa om dem i nyhetsbladet.

Katrina Rosvall

På Alla hjärtans dag samlades eleverna på SIRA-skolan i Betlehem för att samtala om vänskap och vad som menas med att älska och bli älskad.

Dagen var full av glädje och fest och den enkla handlingen att dela smakbitar av frukt gjorde att leenden blossade upp i elevernas ansikten.

Den här ”kärleksdagen” fungerar för oss som en påminnelse om att vi lever varje dag i kärlek, från Gud, familjen, vänner och skolan. Med kärlek har livet för många elever och familjer förändrats.

Kärlek har gjort en enorm påverkan i deras hjärtan och hjälpt dem genom svårigheter i livet. Det upprepade kärleksbudskapet har påverkat elever som tidigare var rädda och blyga att nu bli mer hoppfulla och tillfreds inför framtiden.

Text: Amal Handal.
Foto: Mary Hawash.
Översättning: Ingegerd Frick

Siham Samrat är en flicka som nu går sitt första läsår på SIRA-skolan i Jeriko. Sedan hennes mamma avlidit i Covid-19 bor hon tillsammans med sina systrar hos sin morbror i ett flyktingläger. Morbrodern kämpar för att ha råd att betala skolavgifterna för Siham.

Efter mammans bortgång råkade Siham dessutom ut för en olycka och brände sig svårt av kokande vatten i ansiktet, vilket lett till att hennes utseende förändrats.

Sihams nuvarande boendesituation gör att utrymmet för stöd och omsorg, som alla barn behöver, begränsas, vilket hindrar henne från att utvecklas som SIRA planerat för. Hon har svårt med skolarbetet och kan inte läsa eller skriva. Hon har också svårt att delta i sociala aktiviteter i skolan.

Det är just samspelet mellan eleven, föräldrarna och SIRA-skolan som SIRA funnit nödvändig för att få eleverna att utvecklas. I Sihams fall har SIRA hittills tagit ett större ansvar för såväl finansiering av skolavgifter som att skapa en så trygg vardag som möjligt. Förhoppningen är dock att Siham, när hon senare under terminen flyttar tillbaka till sin pappa, kommer få en bättre boendemiljö samt stöd från både pappan och hans nya fru och att hennes utveckling kommer ta fart.

Text och foto: Salwa Shareef
Översättning: Ingegerd Frick