HÅHÅJAJA! Nu börjar jag bli trött i grenarna. De är alldeles fulla av oliver. Det är dags att plocka mig. Jag börjar bli gammal och trött och känner mig knotig i stammen. Dammig är jag också och jag väntar på att det snart ska komma regn.
Nu har jag stått här på SIRA-skolan i Betlehem över hundra år, även om skolan inte har funnits mer än hälften av den tiden. Jag har sett en hel massa barn både börja och sluta på skolan.
Både barn och vuxna tycker om att sitta i skuggan av mina grenar. Och jag tycker om att se dem springa och leka. Det är så tomt när jag tittar på gungorna som står stilla när barnen är inne på sina lektioner. Ibland hör jag dem genom fönstret när de sjunger eller läser arabiska. De låter så glada och jag kan se, om jag sträcker på mina grenar, att lärarna hjälper dem när de har svårt att förstå. Det är verkligen tur att SIRA-skolan finns. De här barnen kände sig misslyckade när de gick i en stor skola.
Det är så trevligt när gamla elever kommer och hälsar på och klappar mig på stammen och berättar hur bra det går för dem i sina nya skolor, tack vare att de har fått hjälp på SIRA-skolan.
Som vingårdsmannen i Joh. 15:1–2 ansar vinstocken så kommer en del av mina grenar att sågas av. Det är skönt att bli lite friserad, jag känner mig föryngrad då. Visserligen kommer jag att tappa en del löv under vintern men jag tror att jag kommer att stå här i många hundra år till. Vi olivträd brukar bli mycket gamla.
Roligast är när barnen hjälper till att plocka mina frukter. Då är det tjo och tjim på skolgården. Det känns bra att mina frukter kommer till nytta. Man kan till exempel göra olivolja som SIRA-skolan kan sälja och få lite, lite pengar till allt som behövs på en skola.
Ingegerd Frick
