DET VAR NÅGRA ÅR sedan sist och nu det var med spänd förväntan och en viss oro som resan till Palestina äntrades.
Jag skulle åka till SIRA:s skolor i Betlehem och Jeriko. Intrycken blir nästan övermäktiga. Ben Gurion, flygplatsen i Tel Aviv, välordnat, rent och snyggt. Resan med tåget till Jerusalem och sedan buss till Betlehem. Bilden får snart fler bottnar. Det vackra landskapet fascinerar, men muren fyller ens sinne med sorg och bestörtning. Skillnaden mellan det ordnade och det oordnade framträder allt mer.
Så är jag framme vid detta mitt första besök på SIRA:s skola i Betlehem. Intensiva dagar följer med möten av olika slag, morgonmöte med personal, morgonsamling på skolgården med både elever och personal, samtal med skolans ledningsgrupp och representanter för den lokala rådgivande styrelsen för skolan, inspektion av lokaler och besök i de olika klasserna.
Sedan blir det dags att resa till Jeriko. Återigen detta hänförande, böljande landskap men där finns inslag som också väcker undran. Intrycken är många. Glädjen hos barn, föräldrar och personal värmde lika mycket som solens varma strålar mitt i november och på ”Independence day” (självständighetsdagen – ungefär palestinsk nationaldag) är aktiviteterna många och väl förberedda.
Tänk att vi får vara med och skapa förutsättningar till ett mer drägligt liv inte bara för barnen utan deras familjer och för hela samhället.
Nu, som nybliven pensionär efter ett yrkesverksamt liv som musiker och folkbildare, är jag ny ordförande i SIRA, ett synnerligen spännande, skrämmande, inspirerande och uppfordrande uppdrag. Det som hjälper till att mildra våndan är att det finns så många som är med och direkt arbetar med alla de uppgifter som måste göras. Det som inspirerar är att det är så många som är med och tar ett ekonomiskt ansvar för att verksamheten ska gå vidare. Kunskapen vi bär med oss om lärandets oerhörda betydelse för både personlig utveckling och för att samhället ska utvecklas gör att vi – med glädje – fortsätter vårt arbete.
Anders Andersson
